Martin's Blog

När jag svänger in till parkeringen vid Svanån så lättar regnet som fallit under morgonen och jag bestämmer mig: idag ska jag ska inte ens tackla upp mitt spö förrän jag får syn på en fisk. Inget blindfiske här inte. Det är varmt ute, men regnet som föll på vägen upp ger mig lite självförtroende. Början på juni, varmt med växlande sol och regn — det kan bli hur bra som helst. Så jag packar ner kaffe och lunch i ryggsäcken och ger mig ut i skogen för att se om jag inte kan få syn på vakande öring.

Det är väldigt praktiskt med ett fyrdelat spö. Det är enkelt att ta med sig och om man, som jag gör idag, vandrar utefter ån så är det väldigt smidigt att ha en så kort förpackning med sig. Jag köpte spöt som ett komplement, för att jag skulle kunna ha det med mig på en resa, men nu för tiden så använder jag inte något annat.

Åtminstone ytterligare någon person har varit och gått längs ån sedan jag var här sist för två veckor sedan, jag ser tydliga spår kring parkeringen vid Svanån. Men nedströms, mellan vägbron och parkeringen så är det som om jag är den första som går här denna säsongen. Bitvis är det lite knepigt att ta sig fram eftersom det fortfarande ligger fällen från Gudrun och Per och det kanske är därför som det ser ut att vara så lite folk som är här och fiskar. Jag skrämmer upp en älgkalv som är nere och dricker och det känns som om ån är bara min idag.

Jag spanar och letar efter vak eller andra tecken som kan avslöja en fisk, men solen bryter snart igenom molntäcket och vattnet är minst lika lågt som det var sist. Jag känner på mig att fiskespöt kanske inte kommer fram ur ryggsäcken alls idag. Solen stiger högre på himlen och temperaturen närmar sig 25 grader. Jag sätter mig ner i mossan med en gran som ryggstöd där jag har utsikt över en fin sväng som ån gör över en liten nacke och äter min medhavda soppa. När maten är slut och kaffet urdrucket så har jag fortfarande inte fått se någon fisk tillräckligt stor att fiska på. En del småöring sprätter efter dagsländor som kläcker i enstaka exemplar men de större fiskarna verkar föredra de nedre regionerna.

Det kliar lite i fingrarna att lägga ut en nymf i den lite djupare strömmen under bron vid parkeringen. Här står ofta regnbåge och lurar bakom stenarna. Men jag har bestämt mig: inget fiskande om jag inte får syn på fisk och spöt förblir i sitt fodral. Att låta bli att fiska är faktiskt ett bra sätt att njuta av Svanån. Den småländska skogen står grön och vacker, inbjudande till strövande nu under juni. Allemansrätten är en underbar uppfinning!

Om jag hade kunnat stanna till kvällen så kanske det hade kunnat bli väldigt annorlunda. Värmen kan kanske få någon kläckning att komma igång och när solen går ner över skogen så kanske det hade kunnat bli ett riktigt fint fiske. Många kanske men strömmande vatten kan verkligen byta personlighet när kvällen kommer och solen sjunker ner bakom träden. Jag stannar en stund efter lunch men måste sedan ge mig av igen. Det har varit en fin dag i skogen, fåglarna har tystnat allt mer de de senaste veckorna men jag får faktiskt höra göken spela, kanske för sista gången i år?

Det är dags att återvända till Bolmån för lite flugfiske. Jag har inte varit här sedan åttiotalet. Då körde jag och min bror ofta hit över ett par somrar i en Ford Taunus för att prova våra nya flugspön. Det var kanske här som jag fastnade för att fiska med fluga. Ett problem med Bolmån då var att vattennivån reglerades väldigt hårt. Under helgerna så sjönk vattenståndet ordentligt jämfört med veckodagarna (eller var det tvärtom?) Det var så stor skillnad i vattenflöde att det var två åar i en, så att säga. Jag kan inte tänka mig annat än att detta påverkat livet i vattnet — till exempel kan jag inte minnas att vi någonsin såg regnbåge som vakade i ån.

I de lungare partierna finns det gott om smålänsk sten och hålor att fiska av. Det gäller att vada sig i position för det är svårt att få ner flugan på grund av alla små strömmar som vill ta tag i linan och dragga flugan. Idag står en armé av abborre och mört bakom varje sten och de tar flugan direkt. I de lite mer strömmande partierna går det bättre men ingen regnbåge visar intresse för mina förtyngda nymfer.

Nu, tjugo år senare så är grusvägen mellan riksväg 25 och Nöttja asfalterad och jag stannar till vid Ågården för att köpa fiskekort. Jag åker upp till strömmarna vid Brusarp, den del av sträckan där vi fiskat mest. Bolmån rinner mellan sjöarna Kösen och Exen. Fram till femtiotalet så fanns här tydligen ett fantastiskt fiske efter nedströms lekande öring. Jag har sett en bild på en fångad öring i Flugfiske i Norden och den var enormt stor med en gigantisk stjärtfena. Öringen dog ut när man byggde ut ån.

Ån ser likadan ut idag som den gjorde för tjugo år sedan. Strömsträckan vid Brusarp som är avsatt för flugfiske är inte så lång. Den innehåller ett par höljor, några lugna sel och ett lite längre strömmande parti, fullt med stora stenar. Till skillnad från Nissan så krävs vadarstövlar för att komma åt fisken. Idag ser det ut att vara högt vatten och jag knyter på en grön förtyngd nymf och fiskar mig uppströms. I höljorna och de lite lugnare partierna så nappar abborre och mört hela tiden. Jag hinner knappt få ut flugan förrän det sprätter i spöt och jag tar mig istället upp till det lite mer strömmande partiet där regnbågen förhoppningsvis står parkerad.

I den övre delen av sträckan strömmar vattnet snabbare genom ett stenigt parti. Här finns många ståndplatser men fisket här brukade vara känsligt för vattenståndet. Strax ovanför rinner Bolmån djupare och lugnare.

Men det blir ingen fisk idag. Jag fiskar av hålor och stenar i strömmen men inga regnbågar vill nappa på mina flugor. Trots att det är precis i början på juni ser jag inga sländor som kläcker. Förr om åren kunde det vara riktigt intensiva kläckningar av nattsländor med bra fiske som följd. Efter lunch är det dags att ge sig av igen och fast jag blivit utan fisk så har det varit roligt att se Bolmån igen, men nästa gång jag är här nere tror jag att jag provar Vänneå istället.

Jag återvänder till Vallda Sandö för en halv dags flugfiske. Jag vet inte riktigt om det är så stor chans att fånga havsöring så här mot slutet av maj, de allra flesta artiklar man läser om kustfiske efter havsöring på västkusten handlar ju om det tidiga fisket i april och senare på säsongen pratas det mest om fiske på kvällen och natten. Jag gör ett litet försök i alla fall och styr kosan mot Sandöknapp, den södra halvön.

Vädret är bättre denna gången. Ingen dimma och 13 grader varmt men regnet hänger i luften och det blåser ganska ordentligt. Mitt gamla ABU spö har inte kraften att ge linan tillräcklig hög hastighet eller smal linbåge för att slå igenom vinden. Det är arbetsamt kastgöra, jämförelsen med mitt vanliga fiskespö är slående, nu när jag varit ute några gånger i år. Jag har dessutom varit på Lennart Bergqvist i Partille och provat ett Scott X2S. Skillnaden är enorm, både i hur enkelt och lätt det kastar och dess prislapp. Något måste göras, jag är trött i arm och rygg när jag vänder hemåt igen vid tretiden.

Göken sjunger karakteristiskt i bakgrunden och klipporna blommar. Jag ser inga nät under min korta tur, kanske är det inte tillåtet att fiska med nät här inne? Lite längre ut ligger havet öppet. Vallda Sandö är väl värt ett besök även utan fiskespö.

Jag har några dragningar i flugan av mindre fisk i de inre vikarna men utanför en liten udde halvvägs ut mot de yttre skären, där vinden ligger på från havet, tar en öring modell större min streamer. Det knycker tungt i spöt och medan jag frenetiskt tar hem löslina gör fisken ett luftsprång och är borta. Fasen! Eftersom jag inte planerade att ta med mig någon fisk hem så nöp jag in hullingen för att kunna sätta tillbaka eventuell fångst lite lättare. Nåväl, det visar ju att det går att fånga öring mitt på dagen mot slutet av maj samt att mina flugor fungerar.

Jag hinner inte ut till de yttersta skären i den södra delen av Vallda Sandö. Det får vänta till nästa gång. Jag ser en annan flugfiskare som kämpar mot vinden och vågorna ute på Stora Gingleholmen. Jag skulle gärna växla några ord med honom. Han kanske har lite tips och idéer som han kan dela med sig av? Kanske är fisket bättre där ute nu lite senare på säsongen? Jag har läst att under juni så ska fisket vara bäst lite längre ut mot havet, gärna runt strömsatta uddar och grund. Men det kräver en hel dags fiske. Här ute på den sydliga halvön finns inga stigar och från parkeringen ut till det yttersta skäret så är det drygt en timmes promenad över bruten terräng.

Enkla flugor har visat sig fungera. Jag brukar försöka använda så enkla flugor som möjligt. Det tar tid att binda mer komplicerade flugor och de är ofta ömtåliga saker att kasta med.

Det här har hursomhelst gett mersmak. Nu har jag fiskat efter havsöring två gånger och haft fast fisk båda gångerna. Fisket är väsensskilt från det jag hade uppe i Nissan i måndags. Här är det stora vidder, okomplicerat och enkelt, ingen växtlighet som stör kastandet, inga mygg och inget smygande för att inte skrämma iväg fisken. Det är slitsamt göra att hantera mitt gamla spö men det går ju att åtgärda. Framför allt så är det nära och lättillgängligt om man bor och har barnpassning vid västkusten.

Det är ett par år sedan jag besökte Nissan sist. Fiskecampen har inte öppet under veckorna men de har en automat där man kan köpa fiskekort. Utan jämna pengar betalar jag 200 kronor för hela området — en i mitt tycke rimlig kostnad för en hel dags fiske i ett av södra Sveriges mest spännande vattendrag för flugfiske.

Jag bestämmer mig för att börja vid Haraldsbo kvarn i Svanån, ett litet biflöde till Nissan. Svanån rinner en liten bit från riksväg 26. Här kan man fiska en hel dag utan att träffa en människa, mitt i den småländska skogen och känna sig långt borta från civilisationen. Regnet som fallit under morgonen upphör och det luktar skog och äventyr när jag kliver ur bilen och går ner mot den gamla kvarnen. Uppströms rinner Svanån genom sankmark och tät skog i stryk, sel och strömmar som passar perfekt för smygfiske. I så här små vatten är det mer mete än flugfiske, några långa kast är det inte tal om. Ån är bara några meter bred och den mest effektiva metoden är att först få syn på en fisk, sedan mycket, mycket försiktigt krypa fram i position och på knä försöka lägga ett litet kast uppströms för att lura till hugg.

Uppströms Haraldsbo kvarn erbjuder Svanån fiske efter mycket skygg öring i vacker natur. Ett lite kortare spö i klass 3-4 gör det enklare att manövrera flugan över strömkanter och hålor.

Det är den första delen i denna metod som visar sig vara det svåra idag: jag ser ingen fisk. Det kläcker mycket sparsamt av en gul dagslända, vattenståndet i ån är lågt för årstiden. Det blir en hel del kaffe och spaning efter vak under förmiddagen, men till slut tar jag fram mitt spö i alla fall och fiskar blint av djuphålor, nackar och strömkanter med en liten nymf — utan framgång.

Problemet med att fiska blint i Svanån märker man först när man fiskar efter en öring som man har fått syn på: den kan vara oerhört skygg. Att ta sig fram i position att lägga ett kast skrämmer ofta iväg fisken och när man väl kastar ut sin fluglina är det lätt hänt att man missar på grund av den täta växtligheten och skrämmer fisken på grund av att linan plaskar eller hamnar rätt över fisken.

Jag framhärdar tills jag blir hungrig. Jag har varken känt eller sett någon fisk och efter en lång lunch under en björk åker jag upp till Spafors, den allra översta sträckan i huvudflödet Nissan. Här flyter ån tyngre men det är lågt vatten även i själva Nissan idag. Jag ser varken vak eller kläckningar, bara mygg som har kvicknat till av regnet och den tilltagande värmen. Jag provar några kända ståndplatser för öring allra längst upp på sträckan, precis vid hygget, men utan resultat.

Den överstra sträckan i Spafors är full av stora stenar, bra ståndplatser, men varken sländor eller fisk visar sig. Just här kan det vara väldigt gott om mygg och knott vilket kan göra det tålamodsprövande att fiska efter vakande öring.

Jag bestämmer mig för att avsluta dagen i de nedre delarna av Svanån, nedströms Radan. Denna sträcka innehåller mängder med bra fiskeplatser. Om man packar ett litet kök, mat och kaffe i ryggsäcken kan man vandra från parkeringsplatsen ned till Svanåns utlopp i Nissan en hel fiskedag, från solen går upp till den går ner. Under eftermiddagen kläcker några enstaka exemplar av Åsandslända och en mindre, gul dagslända men ingenting mer och jag ser bara småfisk. Fisket här kan vara väldigt svårt och det går ofta flera besök mellan fångsterna. Denna gång får jag väl skylla på lågvattnet att jag går tomhänt hem idag.

Nedströms Radans utlopp finns flera mycket fina fiskeplatser. Här håller Svanån lite mer vatten på grund av Radan. Efter vägbron, i den allra sista delen innan Svanån flyter ut i Nissan, rinner den ganska djup och tung över myrmark.

Många av stigarna jag går ser väldigt otrampade ut och lägerplatserna skulle kunna behöva lite underhåll. Jag hoppas verkligen att det går bra för de som driver fiskecampen här i Norra Unnaryd. Här är ett naturnära flugfiske där allt som krävs är ett flugspö, en ask med flugor och ett par vanliga stövlar eller kängor. Någon vadning är det absolut inte tal om och man behöver sällan krångla med flugvalet. I så här små vatten har öringen inte råd att vara kräsen och några enkla nymfer räcker bra. Det är ett lite speciellt smygfiske där det normalt är långt mellan fiskarna och jag vet att det inte tilltalar alla men om du inte har varit här förut så är det väl värt ett besök.

Jag har aldrig riktigt fastnat för vårfisket efter havsöring här på västkusten utanför Göteborg. Kallt och vidsträckt har havet känts oändligt och ogästvänligt: var fasen ska man ta vägen här? Men har man begränsade tillfällen att utöva lite flugfiske så får man ta chansen. I fredags inställde sig ett sådant tillfälle och jag bestämmer mig för att för första gången ge flugfiske efter havsöring på Vallda Sandö en rejäl chans.

Först på listan är utrustning. Jag har faktiskt ett gammalt ABU flugspö, 10’ klass #7 liggande på vinden. Det inköptes på oklara grunder för många år sedan — aldrig använt så är det dags för premiär. Jag lyckas ta mig in med barnvagn i fiskebutiken på Järntorget och inhandlar en WF #7 med intermediate spets.

Flugor: räkor och borstmask ska tydligen vara bytet som gäller. Jag hittar lite mönster på nätet men jag har inte alla material som behövs hemma så det blir en egen komposition, en väldigt enkel räkimitation med dubbad kropp och kopparribbing. Jag binder upp några stycken på krok 10. Här gäller det att vara försiktig med flugorna i morgon: jag hinner bara få ihop bara tre stycken!

Det är sol och 20 grader varmt när jag parkerar bilen vid Vallda Sandö nästa dag. Men när jag kommer ut till klipporna och tacklar upp så rullar dimman in från havet. Temperaturen faller snabbt, en fuktig kyla drar in över klipporna. Tur att jag har tröja, mössa och vantar med mig i ryggsäcken!

Kasten blir lite knyckiga så här första fisketuren på säsongen. Vinden ligger på och mitt ABU spö är betydligt tyngre att jobba med än jag räknat med. Efter en liten stund har jag hittat en kastrytm och längd som fungerar utan risk för förslitningsskador i axlarna. Med ett lyft och två luftkast hamnar flugan 15 meter ut från stranden, kanske 20 i medvind. Det får räcka.

Jag provar utmed brantare kanter utanför vikar där djupet ser ut att vara åtminstone 3 meter. Ett par mindre öringar tar min fluga längre in i en vik och jag tar mig längre ut mot havet för att hitta lite större fiskar. Här ligger vinden på hårdare vilket gör fisket lite besvärligare. Jag fångar en riktigt skaplig sandskädda men har i övrigt sällskap endast av ejder och mås i den täta dimman.

Det blir en underbar fiskedag. Jag har vackra Vallda Sandö helt för mig själv denna fredag. Medan mistlurar ljuder utifrån havet i dimman kan jag konstatera att flugfiske efter havsöring här på västkusten både är trevligt och lättillgängligt.